Hej, jag vet inte hur jag ska inleda detta, men jag ska försöka.

Alla verkar ju berätta om sina jobbiga stunder här nu på bloggen så, ja. Varför inte haka på?
Just nu då, jag har precis påbörjat en utredning. För dig som inte är bekant med begreppet så betyder det helt enkelt att jag har börjat träffa läkare av en viss orsak. Jag har varit väldigt öppen med detta. Dem tror jag har njurinflammation eller något liknande. Nej jag kommer inte dö, tror jag iallafall. Men detta gör att jag har ofta ont i min mage och får vissa andra problem. Var på en undersökning dock för att se om jag hade en inflammation eller liknande i äggstockarna för det var symtom som kunde varit av denna anledningen också. Men inget var fel så jag ska fortsätta kolla mig.
Kompisar, åh alla kompisar. Nu låter detta som jag är en otacksam skitunge (ursäkta mitt språk). Man växer, man blir sitt riktiga jag och ibland hinner man inte se hur hela ens liv, det liv man alltid levt bara flyter iväg i horisonten. Detta låter oerhört sorgligt och det är det. Folk som jag har varit så nära kan jag inte nå längre. Inget bråk, inga gräl.. bara längre bort. Till alla som ser detta som känner sig träffade, jag älskar dig, jag uppskattar dig och allt du gjort för mig. Men jag hinner inte med allt som sker.Jag hinner inte uppfatta allt om händer samtidigt. Även detta är sorgligt att man inte hinner se att allt förändras. Allt.
Skolan? Behöver jag ens säga något? Jag har aldrig varit en toppelev och tanken av att allt man gör under detta år påverkar hela ens liv får min kropp att dela sig i alla celler som det går att dela sig i. Jag förstod inte en del i matteboken och jag var så stressad över vad detta kunde göra med mitt betyg, mitt gymnasieval, mitt liv helt enkelt så jag gjorde det alla hade gjort. Jag grät som ett litet barn som jag är och gick skamset fram till läraren som fick förklara för mig.
Sen vet jag inte vad det är med mig. Jag är dyster. Tyck inte synd om mig. Jag vaknar och är så nere. Jag tänker dock säga att ibland så är jag glad. Men när jag kommer hem och sätter mig i min säng, allt jag vill göra är att lägga mig under täcket och aldrig mer komma ut. Aldrig.

Detta kanske kommer som en chock, eller gör det inte det. Vem vet? Men livet kan bara bli bättre nu, eller hur?

Related posts: